Kd och anhöriginvandring

Jag blir upprörd av detta.

Dumma parti, kanske vore ett sätt att utrycka sig en dag som denna. Kristdemokraternas ändring i frågan om anhöriginvandring gör mig lite besviken. Politiska kompromisser som till synes bygger på att man som parti glömt vikten av att skapa en humanitär politik kan aldrig vara bra för någon. Varken för människorna som senare drabbas av politiken (här rör det sig om familjerna) eller för partiet som då i slutändan kan börja urholka sina ideal för att inte röra om i grytan.

Vissa av de argument som används i sammanhang där anhöriginvandring diskuteras gör mig ofta väldigt upprörd. För det påminner mig om att människor kan vara väldigt hårda gentemot varandra. Sällan verkar ett solidaritetsperspektiv vara inkopplat och sällan verkar argumenten präglas av en förståelse för hur det kan vara att vara tvungen att leva långt ifrån familjen.

Ett system som ställer höga krav på anhöriginvandring måste, och då menar jag verkligen måste, bygga på att det redan finns ekonomiska förutsättningar för familjerna att ta hit sina familjer. Något annat är inte rätt. Och det är bara att kolla på verkligheten för att se att dessa förutsättningar inte finns många gånger. Därför går det inte att försvara ett hårdare regelverk, tycker jag.

Ska vi splittra familjer bara för att spara in några slantar? Eller ska bara de som har råd att försörja sina familjer kunna ha möjlighet att skicka efter dom? Medan de mer utsatta får stå och kolla på medan de andra bygger upp sina egna familjegemenskaper. Är det rättvist och solidariskt?

Nej, så bygger vi inte det goda samhället.

Jag tror vidare att det är svårare att argumentera för hårdare regler om man har egna erfarenheter av invandring. Skulle det inte funnits möjligheter för min mamma att ha hit min storebror på 1980-talet hade jag inte haft möjlighet att träffa honom lika mycket under min uppväxt som jag faktiskt gjort. Och idag (när bara min bror finns kvar i Sverige av hela min familj) så skulle det betyda att jag vore helt själv.

Det är nog jobbigt att inte ha sin familj nära. Nog jobbigt. Nog många tårar som faller när saknaden är som starkast. När julen kommer, när födelsedagarna slår in och när examen tas. När man känner att viktiga stunder av ens liv slår in men man inte har den geografiska närheten.

Nu är jag visserligen vuxen. Och valet att återvända gjorde mina föräldrar själva. Men skapar vi svårare förutsättningar för familjen att enas i första början betyder det kanske att man aldrig har chans att leva tillsammans. Att pappor inte får se sina barn växa upp, att par inte får bygga på sin kärleksrelation och att man missar att växa upp med en storebror som förebild.

När vi alltså känner att vi vill ställa högre krav inom områden som dessa får vi aldrig glömma att det är människor och familjer det handlar om. Vi bör tänka två gånger och försöka sätta oss in i andra människors livsituation.

Något annat är inte att tala om.