Julen 2003 var den värsta julen i mitt liv. I perspektiv med andra människors livserfarenheter låter detta kanske fånigt men för mig var det första julen som jag upplevde total ensamhet. Till saken hör att jag i tonåren hade bestämt mig för att om min familj återvände till landet jag är född i – skulle jag stanna där jag hörde hemma. 2003 hade det hänt. Och jag var kvar här.
Julen 2003 var en jul då tårarna rann. Jag var 19 år, satt i någon annans familjs soffa och lekte med julgodiset i ett försök att sysselsätta bort sorgen. Jag grät mig igenom Kalle-anka och lovade mig själv att aldrig någonsin fira jul igen. Det gick så där. Jag firade jul igen och gör det ännu. Men jag har sedan dess kämpat med julen. Jag har försökt återerövra känslan av kärlek och gemenskap i snart åtta år. Och ni vet, allt det där andra mysiga. Jag är inte där ännu. Däremot tror jag att jag inte är särskilt ensam med dessa tankar i juletid.
I dagens samhälle är det många som inte upplever något annat än ensamhet på en av årets mysigaste högtider. Äldre som inte har nära och kära i närheten och människor som av olika anledningar inte har någon. Och det finns säkerligen de som bär hemska minnen med sig kopplade till julfirandet som är tusen gånger värre än mina. Det jag därför påminns om i dessa dagar är vår egen bräcklighet och människans behov av gemenskap. Människans mänsklighet. Jag brukar i politiska sammanhang prata (några skulle säga tjata) om den ”lilla människan”. Och det låter låter kanske lite smörigt men i det offentliga pratar vi sällan om människors behov av relationer och gemenskap. Om samhällets ansvar för att inte driva mot ett klimat av individualism utan av öppenhet och gemenskap. Rent ideologisk är det en djupt rotad kristdemokratisk idé som formuleras på följande sätt i KD:s principprogram:
”Människan är en gemenskapsvarelse. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Denna solidaritet sträcker sig bortom de naturliga gemenskaperna. Det är en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen.”
Men sånt är flummigt. Och kommunalt verkar förslagen som berör politikområdet som exempelvis civilsamhället, föreningslivets betydelse och det offentligas stöd till dessa sektorer rätt ointressanta. 2011 är året då Örnsköldsvik pratar bolagsfrågor. Bolagsfrågor och bara bolagsfrågor. Vår lokala press tänker och drömmer om etanol. Söker, finner och skriver. Jag säger inte att det inte är högst relevant och möjligtvis den valvinnande frågan inför 2014 men min förhoppning för framtiden är en annan. Förhoppningen är att vi det kommande åren kan prata mer verksamhet och om sånt som påverkar medborgarna i sin vardag. Om politikens innehåll om den kommunala servicens innehåll. Här finns det brister i hur den den socialdemokratiska majoriteten hanterar det hela som står i skuggan av deras största misstag.
Detta är min naiva förhoppning inför julen 2011- som jag för övrigt tänkt erövra.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar